A curriculum is a complex system shaped by educational values, institutional structures, and policy priorities. Within these systems at the compulsory level, spatial ability—the mental capacity to visualise, manipulate, and transform visual-spatial information—is inconsistently addressed, which translates to inconsistencies in classroom practice as well. While research increasingly acknowledges its significance, spatial ability is rarely positioned as an explicit learning goal within national curricula. Its development is often left to implicit interpretation, creating systemic ambiguity that affects equitable access to spatial ability development opportunities, particularly during the foundational years of schooling.
This thesis investigates how spatial ability development is positioned at the intersection of curriculum policy and teaching practice, with a specific focus on primary and lower secondary education in Sweden. The central research question is: How is the development of spatial ability situated within the national curriculum and supported through educational practice? Subquestions explore how spatial ability is represented and structured in curriculum documents, and how teachers perceive and implement its role within their teaching.
Framed by Bronfenbrenner’s ecological systems theory, which situates human development within interacting layers from policy to classroom practice, the study explores how these levels shape spatial ability development. Guided by an interpretivist paradigm, it adopts a qualitative, multi-method design incorporating grounded theory and a phenomenological approach. The research is primarily situated in the Swedish education system, with Ireland serving as a secondary, comparative context. The thesis comprises five interlinked papers, collectively exploring curriculum and teaching from both systemic and practitioner perspectives. Paper A establishes a foundational understanding of system-level enablers and barriers that influence spatial ability development. Paper B focuses on how spatial ability is embedded in Swedish Technology and Craft education. Paper C develops a structured analytical framework to evaluate curriculum representation. Paper D extends this analysis across the broader Swedish national curriculum beyond Technology and Craft. Finally, Paper E brings in teacher perspectives, contextualising curriculum findings within classroom practice and comparing implementation between Sweden and Ireland.
Findings are interpreted through Bronfenbrenner’s ecological systems model. At the macrosystem level, national curricula in both Sweden and Ireland do not explicitly define spatial ability as a learning objective, limiting coherent policy support. At the mesosystem and exosystem levels, subject organisation, interdisciplinary structures, and assessment frameworks shape whether and how opportunities for spatial ability development are constructed within curriculum pathways. At the microsystem level, teachers consistently acknowledge the value of spatial ability and attempt to integrate it into their practice. However, such efforts remain informal, uncoordinated, and dependent on individual initiative, resulting in uneven experiences for learners.
This thesis reveals a disconnect between curriculum policy and classroom practice, where the development of spatial ability depends heavily on teacher agency in the absence of systemic support. The thesis argues that bridging this gap requires more intentional integration of spatial ability into curriculum frameworks, alongside institutional supports that align policy, practice, and pedagogy. In doing so, it contributes to broader discussions on how national education systems can better support foundational cognitive development through both policy and practice.
Läroplanen består av flera policydokument som tillsammans bildar ett
komplext system, format av utbildningsideal, institutionella strukturer och
politiska prioriteringar. Inom detta system behandlas spatial förmåga – det vill
säga förmågan att mentalt visualisera, manipulera och omforma visuospatial
information – på ett inkonsekvent sätt vilket också speglas i
klassrumspraktiken. Trots ett växande forskningsstöd för spatial förmågans
betydelse, är den sällan formulerad som ett explicit lärandemål i de nationella
styrdokumenten. Ansvar för undervisningen lämnas i stor utsträckning till
lärarens tolkning av kursplanen, vilket riskerar att skapa en ojämlik
undervisningspraxis där vissa elever ges möjlighet att utveckla denna förmåga i
skolan – medan andra inte ges den möjligheten. Denna variation är särskilt
problematisk i de tidiga skolåren, då grunden för kognitiv utveckling läggs.
Denna avhandling undersöker hur spatial förmåga positioneras i
skärningspunkten mellan utbildningspolitik och pedagogisk praktik, med
särskilt fokus på de tidiga skolåren i svensk grundskola, det vill säga låg- och
mellanstadiet. Den övergripande forskningsfrågan lyder: Hur är utvecklingen
av spatial förmåga situerad i den nationella läroplanen, och hur stödjs den i
den praktiska undervisningen? Avhandlingen bygger på delstudier som dels
analyserar hur spatial förmåga formuleras och representeras i
läroplansdokument, dels belyser hur lärare uppfattar dess betydelse och
integrerar den i sin undervisning.
Studien är teoretiskt förankrad i Bronfenbrenners ekologiska systemteori, som
förstås som en modell där mänsklig utveckling formas genom interaktioner
mellan flera ömsesidigt påverkande nivåer – från utbildningspolitik till
klassrumspraktik. Forskningsansatsen är interpretativ och bygger på en
kvalitativ, blandad forskningsdesign med metodologiska inslag av både
grounded theory och fenomenologi. Forskningen är huvudsakligen förlagd till
det svenska utbildningssystemet, med Irland som ett jämförande kontext för
att belysa likheter och skillnader i läroplansutformning och
undervisningspraktik.
Avhandlingen består av fem sammanlänkade artiklar som undersöker
läroplanen och undervisningen utifrån både ett system- och praktikperspektiv.
Artikel A ger en grundläggande förståelse för strukturella möjligheter och
hinder som påverkar undervisningen kring spatial förmåga. Artikel B fokuserar
på hur utveckling av spatial förmåga är integrerad i den svenska
teknikundervisningen. Vidare utvecklar artikel C ett analytiskt ramverk för att
utvärdera hur spatial förmåga integreras i läroplanen. Artikel D breddar sedan
analysen till att omfatta hela den svenska nationella läroplanen utöver
teknikämnet. Slutligen tillför artikel E ett lärarperspektiv som kontextualiserar
läroplansstudierna i en klassrumspraktik och jämför hur detta görs i en svensk
respektive irländsk kontext.
Resultaten tolkas med stöd av Bronfenbrenners ekologiska systemmodell. På
makrosystemnivå visar studien att läroplanerna i både Sverige och Irland
saknar tydlighet kring utvecklingen av spatial förmåga som ett uttalat
lärandemål. Detta begränsar möjligheterna till en samordnad och målinriktad
policy inom respektive utbildningssystem. På exo- och mesosystemnivå
påverkar faktorer som ämnesstruktur, ämnesövergripande organisering och
bedömningspraxis i vilken utsträckning undervisningen faktiskt skapar
utrymme för utveckling av elevers spatiala förmåga. På mikrosystemnivå
framhåller lärare vikten av spatial förmåga och försöker därför integrera
träning av denna i sin undervisning. Dessa insatser är dock ofta informella,
osystematiska och beroende av enskilda individers engagemang, vilket leder
till ojämna elevupplevelser och en bristande likvärdighet i undervisningen.
Avhandlingen synliggör därmed glapp mellan önskad effekt, policy och
klassrumspraktik, där utvecklingen av spatial förmåga i hög grad vilar på
lärarens eget initiativ i frånvaro av systematiskt stöd. För att överbrygga dessa
glapp argumenterar avhandlingen för en tydligare och mer medveten
integrering av spatial förmåga i läroplanen, i kombination med institutionellt
stöd som samordnar policy, praktik och pedagogik. På så sätt bidrar studien till
en bredare diskussion om hur nationella utbildningssystem kan främja
grundläggande kognitiv utveckling genom både policyutformning och
undervisningspraktik.