Betongkonstruktioner inom vatten- och avloppsreningsverk utsätts för flera olika typer av skademekanismer under sin livslängd. Många VA-verk är uppresta under 1900-talet, vilket innebär att den svenska VA-sektorn står inför stora investeringar de kommande åren. Detta medför ett behov för effektiva och hållbara åtgärdsmetoder för skadade betongkonstruktioner. Studien syftar till att undersöka beslutsprocessen vid val av åtgärdsmetod med fokus på beslutsfattandet och hur olika perspektiv kan integreras i ett beslutsunderlag. Studien bygger på en kvalitativ litteraturstudie och ett flertal interjuver med olika aktörer inom byggbranschen i syfte att undersöka olika perspektiv för de olika delarna inom branschen. Vidare undersöks olika åtgärdsmetoder som förlänger livslängden på äldre betongkonstruktioner. För att kunna undersöka detta har en fallstudieanalys genomförts av ett rötkammarlock och en biobassäng i Henriksdals reningsverk.Studiens resultat visar att beslutsprocessen kännetecknas ofta av en successiv utveckling över tid. I stället för ett enskilt, formellt beslutstillfälle. Besluten formas genom återkommande diskussioner, erfarenhetsutbyte och gemensamma överväganden mellan involverade aktörer. Vidare visar studien att det råder skilda uppfattningar bland olika aktörer kring vad som bör prioriteras i ett beslutsunderlag. Detta resulterar i att en beslutsprocess är mycket komplex och tidskrävande. Vad gäller åtgärdsmetoder kan det konstateras dels att skadors omfattning och miljö varierar, detta leder till att det inte finns en reparationsmetod som är tillämpbar i samtliga situationer. I stället krävs en situationsanpassad bedömning där förstärkning ofta är ett återkommande alternativ. Studiens resultat visar även att en reparationsåtgärd kombineras ofta med förstärkningsåtgärd, vilket inte bara syftar till att laga skador utan även att långsiktigt förbättra bärförmåga och hållbarhet. Sammanfattningsvis bidrar studien till ökad förståelse för olika tekniska och hållbara faktorer samverkar i beslutsprocessen för att möjliggöra effektiva och hållbara åtgärder.

Concrete structures within water and wastewater treatment plants are exposed to several types of deterioration mechanisms over their service life. Many of Sweden’s water and wastewater facilities were constructed during the 20th century, which means that the sector is now facing substantial reinvestments in the coming years. This situation creates a strong need for effective and sustainable methods for repairing damaged concrete structures.The purpose of this study is to investigate the decision-making process related to the selection of repair strategies, with particular focus on how decisions are made and how different perspectives can be integrated into the decision basis. The study is based on a qualitative literature review and several interviews with stakeholders from different parts of the construction industry, in order to explore their respective viewpoints. In addition, the study examines repair methods that can extend the service life of ageing concrete structures. To support this investigation, a case study analysis was conducted on a digester roof and a biological treatment basin at the Henriksdal wastewater treatment plant.The results indicate that the decision-making process is often characterized by a gradual and iterative development, rather than a single, formal decision point. Decisions emerge through ongoing discussions, exchange of experience, and shared evaluations among the involved stakeholders. Furthermore, the study shows that there are divergent views among the actors regarding which factors should be prioritized in the decision-making basis. This divergence contributes to a complex and time consuming decision process.Regarding repair methods, the study concludes that the extent of damage and environmental conditions vary significantly, which makes it difficult to apply a one-size-fits-all solution. Instead, situation-specific assessments are required, and strengthening measures are often chosen as a recurring complement. The results also show that repair interventions are frequently combined with structural strengthening, not only to address visible damage but also to enhance the load-bearing capacity and durability of the structure in the long term.In summary, the study contributes to a deeper understanding of how technical and sustainability-related factors interact in the decision-making process, in order to enable effective and long-lasting repair strategies.