Under de senaste fyrtio åren har regeringen regelbundet lämnat propositioner som målar upp forsknings- och utvecklingspolitikens inriktning för de kommande åren. Nästa upplaga förväntas under 2024, och inför detta har regeringen bjudit en stor mängd intressenter i samhället att inkomma med inspel som kan utgöra underlag för arbetet med propositionen. Avsikten med denna rapport är att skapa en överblick över vilka typer av frågor som har legat i fokus för de inkomna inspelen, inom vilka områden samstämmighet föreligger och var perspektiven skiljer sig åt.

Rapportens material utgörs huvudsakligen av ett urval omfattande 77 av de inkomna inspelen, kompletterat med anteckningar från gruppdiskussioner vid SUHF:s dialogseminarium mellan forskningsfinansiärer och lärosäten i januari 2024. Urvalet av inspel baseras på det tidigare urvalet för en motsvarande rapport som beställdes av SUHF inför forskningspropositionen 2020, för att möjliggöra jämförelser av hur ställningstaganden har förändrats mellan inspelsprocesserna. Förslag och ställningstaganden från inspelen och diskussionsanteckningarna har klassificerats till gemensamma och återkommande teman, som sedan har utgjort grund för identifiering av mönster, vattendelare och samstämmighet i den forskningspolitiska diskussionen.

Fyra breda kategorier av frågor identifieras och presenteras utifrån graden av enighet i problembeskrivningar och lösningsförslag: frågor där såväl frågor och svar är gemensamma för många aktörer, där frågor är gemensamma men svaren skiljer sig, där frågorna skiljer sig åt men svaren sammanfaller, och där såväl frågor som svar varierar och därmed bara lyfts av enstaka aktörer.

Bland gemensamma frågor och svar återfinns breda diskussioner kring internationalisering, infrastruktur och forskningspolitiska normer. Internationaliseringsdiskussionen har fått starkare inslag av säkerhets- och riskperspektiv, infrastrukturfrågor omfattas av en övergripande känsla av vilsenhet, och forskningspolitiken uppfattas som orienterad mot en norm där forskning bedrivs vid fullskaliga, statliga lärosäten – och därmed lämnar andra forskande organisationer utanför.

De gemensamma frågorna som får olika svar omfattar i första hand akademisk frihet och institutionell autonomi samt finansieringsmodeller. Det råder bred enighet kring att friheten är en nödvändig grundbult för systemet, men huruvida den grundbulten bäst säkras via reglering eller avreglering är mer av en öppen fråga. Frågor kring finansieringsmodeller präglas av en gemensam målbild av kvalitet och excellens, där också frihet utgör en förutsättning, men vilken betydelse man lägger i begreppen varierar – och denna variation ger upphov till olika lösningsförslag för hur resurserna bör fördelas.

Gemensamma svar som grundar sig på olika frågor kretsar också i första hand kring finansiering, där samma föreslagna mekanismer kan motiveras av radikalt olika problembeskrivningar och värdeprioriteringar. Det finns en mångfald av argument som tenderar att mynna ut i en betydligt smalare uppsättning lösningsförslag, men det innebär inte nödvändigtvis att ställningstagandena blir praktiskt kompatibla, eftersom grundläggande värdemotsättningar kan förväntas komma till ytan vid utformning av mer detaljerad tillämpning.

Olika frågor med olika svar omfattar förslag om specifika satsningar på särskilda forskningsområden eller organisatoriska värden – det finns ett tydligt mönster av att organisationer föreslår satsningar som ligger nära deras egen verksamhet, vilket gör sammanställningen högst urvalsberoende. Samhällsförändringar under de senare åren gör sig dock påminda via förslag om satsningar på AI och totalförsvar.

Den forskningspolitiska diskussionen är komplex, och lider av att orienteras kring gemensamma termer som fylls med olika begreppsligt innehåll – vilket ger upphov till risk för synbar enighet där starka värdemotsättningar finns, och synbara motsättningar där en gemensam grund vore möjlig.