Artificial intelligence has become part of higher education, yet its future role remains unsettled. Its growing presence raises questions about what counts as learning, how assessment can remain meaningful, what teachers and students should be expected to do, and which forms of educational life should be protected. This thesis examines these questions through education fiction: short speculative stories written within or about (future) educational settings. The thesis uses education fiction to study how AI futures are imagined, contested, and made meaningful by researchers and higher education stakeholders.

This research is grounded in a social constructivist understanding of futures as shaped through social interactions, cultural narratives, and shared expectations. Drawing on the theory of Social Construction of Technology (SCOT), it approaches the current moment of AI in education as one with high interpretative flexibility, where multiple and competing meanings of AI coexist. Fiction is positioned as a distinctive site for studying this process because stories give form to possible futures through conflicts, metaphors, omissions, and other narrative choices.

The thesis comprises four interrelated papers. Paper 1 reviews 100 published speculative fictions to map recently published visions of AI futures in education. Paper 2 develops a three-lens analytical framework for analysing education fiction by integrating literary analysis with educational research. Paper 3 uses a web-based story-crafting tool to elicit original education fictions from 69 stakeholders in Swedish higher education, generating empirical data about their hopes, concerns, and values regarding AI futures. Paper 4 deepens this analysis through semi-structured interviews with 17 of these participants, examining how and why their anticipations of AI futures are both generative and constrained. 

Across the studies, the thesis shows that AI futures in education are plural yet patterned. Stakeholder-written fictions clustered into four configurations: Enhancement, Transformation, Displacement, and Resistance. These configurations were structured by three recurring tensions: the human remainder, the assessment paradox, and the efficiency-depth trade-off. The thesis also develops the concept of bounded anticipation to explain why many imagined futures preserved familiar educational structures, roles, and relationships. These limits are interpreted as meaningful expressions of the educational values stakeholders sought to protect, even as they may narrow what becomes thinkable.

The thesis makes three types of contributions. Methodologically, it advances education fiction as a research approach and offers analytical tools for studying fiction as data, method, and narrative knowledge. Theoretically, it shows how education fiction participates in the social construction of AI futures and extends SCOT by highlighting the narrative and value-bounded character of interpretative flexibility. Practically, it provides a vocabulary for more values-explicit conversations about AI in higher education, showing how educators, students, researchers, institutional leaders, and designers may negotiate competing visions of technological change.

Artificiell intelligens (AI) har blivit en del av högre utbildning, men teknikens framtida roll är fortfarande öppen. Dess växande närvaro aktualiserar frågor om vad som räknas som lärande, hur examination kan förbli meningsfull, hur lärares och studenters roller kan komma att förändras och vilka utbildningsvärden som bör värnas. Avhandlingen undersöker dessa frågor genom utbildningsfiktion (education fiction): berättelser som utspelar sig i eller handlar om (framtida) utbildningsmiljöer. Syftet här är att analysera hur AI-framtider föreställs, ifrågasätts och ges mening av forskare och andra aktörer inom högre utbildning.

Avhandlingen utgår från en socialkonstruktivistisk förståelse enligt vilken framtider formas genom social interaktion, kulturella berättelser och delade förväntningar. Med stöd i teorin om teknikens sociala konstruktion (Social Construction of Technology, SCOT) betraktas AI i utbildning som en teknik med hög tolkningsflexibilitet: olika aktörer formar skilda föreställningar om vad tekniken är, bör göra och kan bli. Fiktion utgör ett särskilt givande material för att studera denna meningsskapande process, eftersom konflikter, metaforer, utelämnanden och andra narrativa val formar vad som framstår som möjligt, önskvärt eller hotfullt.

Avhandlingen omfattar fyra sammanlänkade studier. Studie 1 analyserar 100 publicerade spekulativa berättelser för att kartlägga samtida föreställningar om AI-framtider i utbildning. Studie 2 utvecklar ett analytiskt ramverk med tre tolkningslinser som kombinerar litteraturvetenskapliga analysverktyg med utbildningsvetenskapliga perspektiv. Studie 3 använder ett webbaserat berättelseverktyg för att samla in fiktiva berättelser om AI-framtider skrivna av 69 aktörer inom svensk högre utbildning. Berättelserna ger empiriskt material om deltagarnas förhoppningar, farhågor och värden i relation till dessa framtider. Studie 4 fördjupar analysen genom semistrukturerade intervjuer med 17 av dessa deltagare och undersöker hur och varför deras föreställningar både öppnar för nya möjligheter och sätter gränser för framtidstänkandet.

Sammantaget visar avhandlingen att föreställningar om AI-framtider i utbildning rymmer stor variation men också tydliga återkommande mönster. I deltagarnas berättelser framträder fyra konfigurationer: Förstärkning (Enhancement), Omvandling (Transformation), Undanträngning (Displacement) och Motstånd (Resistance). Genom konfigurationerna löper tre återkommande spänningar: det mänskliga som återstår, examinationsparadoxen samt avvägningen mellan effektivitet och fördjupning. Avhandlingen utvecklar också begreppet begränsad anticipation (bounded anticipation) för att förklara varför välbekanta utbildningsstrukturer, roller och relationer består i många av de föreställda framtiderna. Dessa begränsningar kan tolkas som uttryck för de utbildningsvärden deltagarna värnar, men de inskränker samtidigt vilka framtider som blir möjliga att föreställa sig.

Avhandlingen bidrar metodologiskt, teoretiskt och praktiskt. Metodologiskt vidareutvecklar den utbildningsfiktion som forskningsansats och erbjuder analytiska verktyg för att studera berättelser som empiriskt material, berättelseskapande som metod och fiktion som narrativ kunskapsform. Teoretiskt visar den att utbildningsfiktion är en del av den sociala konstruktionen av AI-framtider och vidareutvecklar SCOT genom att tydliggöra tolkningsflexibilitetens narrativa och värdebundna karaktär. Praktiskt erbjuder den ett språk för mer explicita samtal om vilka värden som står på spel i mötet mellan AI och högre utbildning. Detta språk kan stödja lärare, studenter, forskare och institutionella beslutsfattare i att synliggöra och förhandla om konkurrerande visioner av teknologisk förändring.