A number of complex and intersecting crises such as the approaching climate disaster, ageing populations, political instability and growing economic inequalities are predicted to challenge urban life as we know it. The capacity of cities to appropriately employ digital tools and technologies is often presented as a measure for tackling these crises. Over the latter two decades, such ambitions have typically been sought under the ‘smart city’ label, where cities aim to saturate urban space with smart technologies and sensing devices to optimize and streamline urban space, including its management, practices and people.

This thesis contributes to existing scholarship on smart cities with an empirical assessment of the complex processes of contextual negotiation that are undertaken as smart city initiatives ‘land’ in various localities. In doing so, the thesis provides indepth insights into the mobilization, implementation and motivation of smart city initiatives, and discusses potential implications for urban governance. Empirically, the research builds on multi-sited field work in Nottingham, Stavanger, and Stockholm undertaken between 2017 and 2021 – exploring how local actors negotiate and mobilize smart urbanism at sites of implementation. This is followed by an in-depth analysis of the smart city initiative in Stockholm based on empirical studies from 2020 and 2021, and focuses on the hopes, dreams, and anticipations that motivate local actors to pursue smart urbanism. Theoretically, the thesis draws on scholarship within assemblage urbanism, relational geographies, and utopian thinking. Smart city policies are approached as an added element into local assemblages, with potential for transforming existing spatialities by establishing and altering relations within urban planning and governance. Perspectives from speculative materialism are applied as the thesis excavates the ‘utopian elements’ (more or less holistically articulated ideas and visions about ideal urban futures) embedded within pursuits of smartness. Directing a lens at the utopian elements of the smart city enables a critical discussion of how contemporary cities are perceived as defective or inadequate, and how digitalization is understood as a relevant measure to remedy this. It also allows for scrutiny of what is perceived as (im)possible and (ir)rational to imagine within contemporary urban governance. In this thesis, this is done by operationalizing ‘Utopia as Method’, developed by sociologist Ruth Levitas.

Altogether, the thesis reveals that local actors have significant manoeuvring space when smart urbanism is mobilized and negotiated locally, resulting in the smart city initiatives in Nottingham, Stavanger and Stockholm being shaped largely by interests, ambitions, inclinations and relations at the local level. However, the thesis further demonstrates how ambitions currently giving directions to smart urbanism revolve around ideas of a future increasingly controlled and dictated by digital technologies, with insufficient attention to the limited, fragmented, and biased knowledge these tools produce.

Ultimately, the thesis illustrate that practices and pursuits of smart urbanism respond to concerns about the extent to which urban spaces will be able to maintain key functions and qualities in a fraught future. Yet, the results indicate that local actors have narrow visions of smart urban futures, idealizing the continuous monitoring and controlling of urban space, prioritizing knowledge that can easily be amassed, and increasingly handing over decision making authority to technological tools and private actors. Within these ambitions, smart urban futures emerge as expected continuances of the socio-political status quo – largely preserving contemporary urban spaces, with mundane technological upgrades to urban infrastructure and management. The thesis concludes that cities undertaking digitalization efforts should be less concerned with competitive pursuits of technological leadership, and more preoccupied with ensuring open and democratic debate about the end goals of urban digitalization.

Ett antal framväxande och samverkande kriser, såsom risken för en global klimatkatastrof, åldrande befolkningar, politisk instabilitet och växande ekonomiska ojämlikheter, förväntas utmana livsvillkoren i städer. Städers förmåga att använda digitala verktyg och teknologier presenteras idag ofta som viktiga sätt att möta dessa utmaningar. Under de senaste två decennierna har sådana ambitioner ofta kopplats samman med begreppet ‘smart city’ (‘den smarta staden’), som motiverar städer att fylla sina urbana rum med olika typer av smarta teknologier och sensorer för att optimera användningen av stadsrummet, inklusive dess förvaltning, praktiker och invånares beteenden.

Denna avhandling bidrar till befintlig forskning om smarta städer genom en empirisk analys av hur smart stad-initiativ förhandlas då de ‘landar’ i lokala miljöer. Avhandlingen bidrar med fördjupade insikter om hur smart stad-initiativ har mobiliserats, implementerats och motiverats i olika urbana sammanhang, och diskuterar möjliga implikationer för urban styrning.

Forskningen bygger på empiriskt fältarbete i Nottingham, Stavanger och Stockholm som utfördes mellan 2017 och 2021. I dessa tre städer utforskas hur lokala aktörer förhandlar och mobiliserar smart urbanism. Därtill har en fördjupad analys gjorts av Stockholms smart stad-initiativ under 2020/2021, med särskilt fokus på förhoppningar, drömmar och förväntningar som motiverar lokala aktörer att eftersträva ‘den smarta staden’.

Teoretiskt inspireras avhandlingen av studier inom assemblage urbanism, relationell geografi och utopiskt tänkande. Smart stad-initiativ betraktas som nya tillskott till lokala ‘assemblage’, med potential att transformera befintliga rumsliga sammanhang genom att skapa och förändra relationer inom stadsplanering och styrning. Perspektiv från relationell IV geografi och spekulativ materialism används för att undersöka de ‘utopiska element’ (mer eller mindre holistiska idéer och visioner om ideala urbana framtider) som är inbäddade i ambitioner om ’smart stad’. Att rikta fokus mot utopiska element bidrar till att synliggöra vilka upplevda brister i den samtida staden som digitalisering antas kunna bidra till att lösa. Fokuset på utopiska element har legat till grund för en kritisk analys av vad som uppfattas som (o)möjligt och (ir)rationellt inom samtida stadsstyrning. I avhandlingen operationaliseras även sociolog Ruth Levitas’ ‘Utopia as a Method’ som en analytisk ansats.

Sammantaget visar avhandlingen att lokala aktörer har betydande handlingsutrymme när smart stad-initiativ mobiliseras och förhandlas lokalt. Resultaten tydliggör att smart stad-initiativ i Nottingham, Stavanger och Stockholm i hög grad formas av lokala intressen, ambitioner och relationer.

Avhandlingen visar även hur de ambitioner som hittills har styrt smart stadinitiativ ofta kretsar kring idéer om en framtid som i allt högre grad styrs och formas av digital teknik utan att tydligt uppmärksamma och kritiskt reflektera över att den kunskap som denna teknik skapar har uppenbara begränsningar, exempelvis genom att den grundas i fragmenterad information och riskerar att förstärka olika typer av ‘bias’. Avhandlingen visar även att smart stad-initiativ utgör respons på lokala aktörers oro gällande i vilken grad stadsförvaltningen ska kunna upprätthålla viktiga kvaliteter för invånarna i en framtid präglad av stora utmaningar. Ändå visar resultaten att lokala aktörer har en snäv föreställning om smarta urbana framtider, där kontinuerlig övervakning och kontroll av det urbana rummet idealiseras, kunskap som lätt kan samlas in prioriteras, och beslutanderätt i allt högre grad överlåts till teknologiska verktyg och privata aktörer. Inom ramen för dessa ambitioner framträder smarta urbana framtider som en fortsättning och förstärkning av en befintlig socio-politisk ordning, med vardagliga teknologiska uppgraderingar av urban infrastruktur och förvaltning.

Slutsatsen av denna avhandling är att städer som driver initiativ för smarthet bör ägna mindre uppmärksamhet åt ambitioner om konkurrenskraft och teknologiskt ledarskap, och mer åt att främja en öppen och demokratisk diskussion om målen med urban digitalisering.