Environmental data serves as one of the principal mechanisms for making sense of and organizing sustainable futures in the face of rampant climate change. In the context of everyday life, such data involves notions such as carbon footprints and energy usage metrics. These metrics operate across various scales - from the macro level of United Nations and the Sustainable Development Goals to the micro level of eco-feedback systems for individuals. The underlying assumption is that presenting more data will prompt action. However, this approach has proven inadequate for achieving the scale of change required to address climate crisis and overconsumption. The limitation stems partly from how we relate to and make meaning with environmental data. The presumed objective nature of data invites particular relations to, and sensemaking processes with the data that often fail to connect abstract metrics with lived experience.

Sustainable Human-Computer Interaction (SHCI), a subfield of HCI, initially approached everyday sustainability through technological solutions and persuasive technologies following these assumptions. Scholars have increasingly criticized these limited framings - recognizing that environmental data can create objective but meaningless representations of environmental phenomena and advocate for more relational approaches that embrace individual subjectivity and agency. Given data’s pervasiveness in sustainability discourse, this thesis argues for re-examining our predominantly cerebral relations with abstract environmental metrics. Instead, an alternative possible path could be fostering new relational, embodied connections and sense-making processes that build shared understandings about everyday consumption and encourage participation in change-making.

Building on the four central pillars of environmental data, everyday life, design, and sense-making, I conceptualise Data Anchoring - a design concept for reimagining and recontextualising environmental data in the everyday. Through design exemplars, I articulate how Data Anchoring operates through specific mechanisms - embodiment, social, affect, quotidian, and frame-based strategies that enable new forms of knowing and relating to data. I position its contribution within the broader landscape of SHCI, as a means to transform abstract environmental metrics into meaningful, experiential encounters.

Miljödata utgör en central mekanism för att förstå och forma hållbara framtider i en tid av snabbt accelererande klimatförändringar. I vardagliga sammanhang omfattar detta begrepp, såsom koldioxidavtryck och energiförbrukning. Sådana mätvärden används på flera skalnivåer – från globala initiativ såsom FN:s mål för hållbar utveckling till individuella eko-feedbacksystem som riktar sig till enskilda användare. Ett återkommande antagande, är att ökad tillgång till data leder till ökad handlingsbenägenhet. Denna strategi har emellertid visat sig otillräcklig för att möjliggöra den omfattande samhällsomställning som krävs för att hantera klimatkrisen och överkonsumtionen. Begränsningen hänger delvis samman med hur människor förhåller sig till och skapar mening kring miljödata. Datans påstått objektiva natur tenderar att ge upphov till meningsskapande processer som ofta misslyckas med att förankra abstrakta mätvärden i människors levda erfarenheter.

Fältet hållbar människa-datorinteraktion (SHCI), en underdisciplin inom människa-datorinteraktion (HCI), har inledningsvis närmat sig vardaglig hållbarhet genom teknologiska lösningar och övertygande teknologier, grundade i dessa antaganden. Dennainriktning har emellertid i allt högre grad kritiserats för sina begränsningar. Forskare har påpekat att miljödata ofta genererar objektiva men meningslösa representationer av miljöfenomen, och istället förespråkat mer relationella ansatser som betonar subjektivitet och handlingskraft. Mot bakgrund av datans genomgripande roll i hållbarhets diskursen argumenterar denna avhandling för ett omprövande av de huvudsakligen kognitiva relationer som präglar vårt förhållande till abstrakta miljö-mätvärden. En möjlig alternativ inriktning är att utveckla relationella och förkroppsligade former av meningsskapande som stödjer gemensamma förståelser kring vardaglig konsumtion och därigenom uppmuntrar aktivt deltagande i förändringsprocesser.

Med utgångspunkt i de fyra centrala pelarna – miljödata, vardagsliv, design och meningsskapande – introducerar jag begreppet Dataförankring (Data Anchoring). Detta designkoncept syftar till att ompröva och om-kontextualisera miljödata i vardagliga sammanhang. Genom designexempel visar jag hur Dataförankring verkar genom olika mekanismer – förkroppsligade, sociala, affektiva, vardagliga och ram-baserade strategier – som möjliggör nya former av kunskap och relation till data. Jag positionerar detta bidrag inom det bredare SHCI-fältet som ett sätt att omvandla abstrakta miljödata till meningsfulla och upplevelsebaserade möten.