Samhällsplaneringen är på många sätt en produkt av modernismen och intimt förknippad med välfärdsstaten och folkhemsbygget. Därmed också sagt att den är i kris. Förutsättningarna för planering har förändrats så radikalt under de senaste decennierna att det inte längre går att hålla fast vid gamla mål och medel. Planeringen ändras visserligen i praxis men vi som forskar i ämnet och har i uppdrag att utbilda nästa generation planerare måste också försöka dra upp riktlinjer för en fungerande och angelägen samhällsplanering för i morgon. I denna artikel efterlyser vi en planerare som – till skillnad från gängse praxis – är både proaktiv och inriktad på att värna de eller det marginaliserade.
QC 20111129